Om elöverkänslighet

ElectroMagnetic Field Intolerance Syndrome, Electromagnetic Hyper Sensitivity, Idiopathic Environmental Intolerance attributed to ElectroMagnetic Fields, ELÖverkänslig.

Vi använder idag många elektriska och elektroniska apparater. Dessutom är trådlös teknik alltmer vanlig inom kommunikation och styrning av all den teknik som vi omger oss med, såsom fjärravlästa elmätare, belysning, övervakning m.m. Den nya tekniken har väsentligen underlättat det dagliga livet med kommunikation och tillgänglighet. Vi kan nu arbeta, studera och vara nåbara nästan överallt. Därmed har exponeringen för elektromagnetiska fält också ökat kraftigt under de senaste åren.

Det finns människor som får symtom av elektriska apparater och trådlös teknik. De kan få symtom som trötthet, huvudvärk, yrsel, illamående, påverkan på hjärtrytmen, besvär från huden i form av rodnad, sveda och klåda, värk i leder och muskler, svårigheter med minne, koncentration och sömn, ljud, ljus och doftöverkänslighet och många andra neurologiska symtom. Många får olika symtom beroende på vilken frekvens på det elektromagnetiska fältet, EMF, de utsätts för och vilken individuell känslighet de har. Symtomen kan komma momentant vid exponeringen men också vara fördröjd och komma först dagen efter. De kan sitta i från några minuter medan exponeringen varar upp till flera timmar till dagar efteråt. Många elöverkänsliga personer är svårt handikappade av sina symtom och har svårt att klara ett vanligt arbete, transporter med allmänna kommunikationsmedel, besök till sjukvård och myndigheter. Många har också besvär i sitt eget boende.

Det framförs olika åsikter om de elöverkänsligas symtom orsakas av EMF (Rea et al 1991, Mc Carthy et al 2011) eller om symtomen beror på en rädsla för ny teknik (Boyd et al 2012). Provokationsstudier på EMF har visat motsatta resultat från studier som visar att elöverkänsliga personer inte aktivt kan skilja på placebo och aktiva EMF (Rubin et al 2006) till studier med objektiva reaktioner på EMF såsom påverkan på pupillstorlek (Rea et al 1991), hjärtrytm (Rezk et al 2008, McCarty et al 2011, Havas, Marrongelle 2013) röda blodkroppar (Öckerman 2000) och glukosomsättningen i hjärnan (Volkow et al 2011).

Redan 1970 beskrevs mikrovågssyndromet i en sovjetisk rapport. Sovjetunionen började tidigt att studera möjliga risker med radar- och radiofrekvent strålning. Mikrovågssyndromet kunde drabba upp till en fjärdedel av militär personal som arbetade inom detta område, även vid nivåer under dagens gällande referensvärden. De kunde få symtom såsom trötthet, yrsel, huvudvärk, problem med minne, koncentration och sömn samt humörsvängningar. Byte av arbetsuppgifter, att undvika EMF, vila, motion och näringsrik mat erbjöds de drabbade (Petrov 1970). De beskrivna symtomen och föreslagen behandling stämmer väl överens med resultaten från en finsk studie publicerad 40 år senare (Hagström et al 2013).

ICNIRP utfärdade 1998 de referensvärden för låg- och högfrekventa EMF som idag rekommenderas i de flesta länder. De skyddar enbart mot en uppvärmningseffekt på max 1 grad efter en sex minuter lång exponering. Referensvärdena är inte satta med hänsyn till andra biologiska skademekanismer eller till kroniska skador efter långvarig exponering (ICNIRP 1998).

EMF har visats kunna påverka de spänningssatta kalciumjonkanalerna i cellväggen, genom att öppna dessa kanaler så att mängden kalciumjoner ökar inuti cellen. Detta kan påverka en rad funktioner inne i cellen, bl.a. kan mängden fria radikaler öka och leda till oxidativ stress. Kalciumblockerande läkemedel har visats kunna blockera EMFs effekt i cellen (Pall 2013). Blodhjärnbarriärens, BBBs, funktion är att stoppa alla stora och oönskade molekyler att ta sig från blodet in till hjärnan. Två timmars exponering från en GSM mobiltelefon visade sig, hos upp till en tredjedel av försöksråttorna, öppna BBB och leda till skadade nervceller främst i hippocampus, hjärnans minnescentrum (Salford et al 2004). Två timmars exponering en gång i veckan under ett år gav sämre episodiskt minne hos de exponerade försöksråttorna (Nittby et al 2008).

En hypotes är att elöverkänsliga personer kan vara extra känsliga för en påverkan från EMF på blodhjärnbarriären och att detta kan vara en förklaring till de vitt skilda neurologiska symtom som elöverkänsliga kan uppleva vid exponering för EMF. Belpomme et al i Frankrike har undersökt över 1000 personer och analyserat blodprover, såsom histamin, S100B och Nitrotyrosin, vilka kan tala för en öppnad BBB. Resultaten är ännu inte publicerade (Belpomme et al 2014, personligt meddelande).

Elöverkänslighet är inte definierad som en diagnos i Sverige. Österrikiska läkarsällskapet gav 2012 ut riktlinjer och förslag för hur elöverkänslighet kan utredas och behandlas (Austrian Medical Association 2012). I Europaparlamentet 2009 och i Europarådet 2011 påtalades elöverkänsligas situation och nödvändigheten av ytterligare forskning och åtgärder. Senare försök inom EU att arbeta för ett erkännande av elöverkänslighet som en diagnos och en funktionsnedsättning har, ofta med knapp majoritet, röstats ned.

I Sverige är elöverkänslighet erkänt som en funktionsnedsättning p.g.a. att Föreningen för el och bildskärmsskadade (numer Elöverkänsligas Riksförbund) erkändes som en handikapporganisation under Handikappförbundens samarbetsorganisation enligt ett regeringsbeslut 1995. Därmed har elöverkänsliga personer rent formellt samma rättigheter till stöd och hjälp som andra grupper med funktionsnedsättningar i samhället. I befolknings- baserade undersökningar har förekomsten av elöverkänsliga personer varierat från 1.5 % i Sverige (Hillert et al 2002), 3.2 % i Kalifornien (Levallois et al 2006), 5 % i Schweiz (Schreier et al 2006) till 13.3 % i Taiwan (Tseng et al 2011).

De åtgärder som har visat sig ha störst effekt på elöverkänsligas symtom är de som medfört att exponeringen för elektromagnetiska fält reducerats. Elsanering av hushållselen inklusive att åtgärda höga magnetfält, minska användningen av elektriska apparater, byta till kabelbunden teknik såsom fasta uppkopplingar för telefon och internet, stänga av all trådlös utrustning och även skärma av mot exponering utifrån kan hjälpa. Detta leder ofta till en förbättring av hälsoläget. För många är dessa åtgärder dock svåra att verkställa eftersom grannars och myndigheters bruk av trådlös teknik sällan går att påverka. Därför är det viktigt att dessutom försöka främja människans egen förmåga att förbättras. Många elöverkänsliga har upplevt en klar förbättring efter amalgamsanering av tänderna. Att byta ut plomber med amalgam och andra metaller i tänderna kan vara ett första viktigt steg för att minska mängden oönskade tungmetaller i kroppen. Kvicksilver från amalgamet frigörs vid varje tugga och om det inte utsöndras från kroppen via andning, urin, avföring eller svett kan det lagras in i kroppens alla organ och speciellt orsaka skada i nervceller (Zwicker et al 2014). Bastubad och svettning har visat sig ha betydelse för utsöndring av både tungmetaller och andra gifter via huden (Genuis et al 2011). Näringsrik giftfri mat för att optimera kroppens funktioner är också en viktig del liksom regelbunden daglig motion.

Lena Hedendahl
Leg läkare, specialist i allmänmedicin.